Strumpor!
Sitter ihopkurad på golvet och rensar ur min garderob, kommer till det roliga momentet, sortera strumpor!!! usch vad det är tråkigt, hittar aldrig de som passar ihop mer än de som sticker ut mycket i mängden de ser man direkt och kan snabbt para ihop...när jag sitter där på golvet i mitt hav av strumpor slår det mig, allt folk på jorden är ju som en enda stor strumplåda!!!
Tänk dig själv... du står och ser en stor hög med strumpor, sen finns det två neonrosa strumpor, självklart parara du ihop dem först och slänger ner i låda...samma sak om du ser två människor med speciella stilar... De är ju som menade för varandra! Sedan kommer de med lite mönster i kanten... är mönstret någorlunda likt så gör det ingen för man drar ju ändå ner byxorna över mönstret, så olikheterna syns inte...samma sak där, du tycker du ser det perfekta paret på utsidan, men undersöker man detta har de allt små missar och mönster som bryter de också...
Nu kommer jag till den tråkigaste, mest användbara, mest svår matchade, kanske mest lättmatchade om man bara ser på ytan...till den kategorin dit jag räknar mig själv...de svarta strumporna! HUR FAN SKA MAN VETA VEM SOM PASSAR MED VEM NÄR DET FINNS MILJONER STYCKEN?!?! Det finns en, EN jävla strumpa i den där högen som passa med just den jag håller i handen...jag drar en chansning nåågorlunda likt, det duger tills det börjar skava på ena foten, då den strumpan som är lite större har halkat ner på foten och hänger sådär fult framför tårna...medans den andra strumpan fortfaranade sitter kvar perfekt...Man tvättar den för i hopp om att den krymper och passar bra igen, men efter ett tag så hänger det jobbigt framme i tårna och tillslut orkar man inte dra tillbax den upp på foten igen. Först då inser jag att detta kanske inte var det genialsika paret utan får göra ett nytt försök i högen... Skavsåren som den felpassade strumpan lämnar läker, men har man försökt att dra tillbaks samma igen och igen så finns det alltid ett litet ärr kvar, vilket man vill eller inte...
Jag tror ni har förstått vad jag menar redan... de flesta av oss ligger i den där högen, gör försök efter försök att hitta rätt..Vi får alla skvsår av de felanpassade, en del fula ärr som alltid sitter kvar..trots detta vet jag innerst inne att någonstans i högen finns min perfekta strumpa... Det enda jag kan göra för att hitta den är att prova mig fram, tänk så mycket erfarenhet vi får av det!
kom ihåg, ha alltid ett litet skavsårsplåster med dig, de gör inte ärren lika farliga!
/e.
Livets stora gåta...
Älska, Glömma och Förlåta..
Sitter och stirrar in i en svartvit tvskärm...funderar...myrornaskrig hette det när man var liten...
Tänk när man var liten hur lätt livet var...bara några år tillbaka hur lätt livet var...då vi bråkade med mamma om att var upp en halvtimme extra på kvällen, alla andra hade fått mobil utom jag, bråkade om varför vi var tvunga att följa med till mormor och käka middag...Då ÖNSKADE jag att jag var äldre så jag slapp följa med till mormor, jag slapp ha en mamma som tog alla beslut, jag kunde få vara uppe hur länge jag ville på kvällen...
Idag är jag äldre...och har insett att livet blir inte bättre för att jag får vara uppe hur länge jag vill på kvällen, eller för att jag slipper en mamma som tar alla beslut...Det blir värre...vi ska älska vi ska glömma och vi ska förlåta... Vi ska älska våra vänner, vår familj, allt bra runt omkring oss...vi ska glömma allt det dåliga för att gå vidare i livet, vi ska förlåta andra för att älska istället....Jag kan älska, inget tvivel om det. De flesta kan nog älska tror jag...Förlåta då? Det kan vi nog också ganska bra men det största problemet hos mig är att glömma...jag kan inte glömma ett misstag, en speciel person, ett minne.... När jag var liten kunde jag glömma beskymmer som uppstod, mamma fanns ju där och fattade besluten åt mig, hon höll om mig sa "allt blir bra igen" det blev det också då...Idag blir inte allt bra för att mamma säger det... Vi fattar våra egna beslut, det är svårt...besluten leder oss in på vägar vi aldrig anat. kanske är det bra kanske är det dåligt...
funderar över livet.. alla dagar är unika, vi borde ta vara på dem mer än vad vi gör...
myrornas krig dog ut...tro det eller ej, de svarta vann ännu en gång...
//e.
glöm inte att jag tänker på dig <3
Välkommen till dagis!
Jag kom att tänka på en sak när jag duschade igår...Vad finns det för likheter mellan dagis och en äkta tonårsfest? Kanske tänker du att jag är totalt dum i huvudet...men med lite betänketid så är nästan ALLT likt!
Ska vi ungdomar behöva alkohol i oss för att ha barnsligt roligt?
Tänk dig själv när du kommer in på ett dagis... Det är ett jävla liv överallt så fort inte en fröken är i närheten, det spelas spel, utomhus måste alla var någon gång under dagen, det ska ätas mat, Det kladdas över allt, barn som grinar, barn som skriker och slåss, pusskalas, någon som spyr....
Tänk dig själv när du kommer in på en tonårsfest... det är ett JÄVLA liv överallt så fort föräldrarna åkt, drickspel är en kul sysslesättning, de flesta ska ut på rökpauser, bada i bäckar , promenera eller vad man nu har för sig men ut ska man! klassiska fyllekäket, de flesta käkar någongång under kvällen gång om det så är ett kilo köttbullar eller en halv ost...Sen kladda ner överallt är ju en viktig detalj, vad men kladdar ner är såklart alltid en överaskning! Bli inte förvånad över att vakna med lite aioli i håret (Y)...Oja ännu en klassiker! någon som grinar, alltid finns det någon, och som på dagis...börjar en, börjar alla! Slagsmål är ju också en roligsysslesättning när testosteronet stiger i rummet...jag har dock lyckats att överbevisa detta, det är inte testosteronet som skapar fighter..utan något helt annat! PUSSKALAS, det gillar vi på fester! De allra flesta får bättre självförtroende och blir såkallade "fyllekåta" Vilket ofta resulterar till ett stort pusskalas ( också kallat "fyllestrul")...När festen börjar lida mot sitt slut så står det alltid någon "stackare" hängd över toaletten och säger ännu en gång " jag ska aldrig dricka såhär mkt igen"
Erkänn du kan inte säga att jag är knäpp längre, för inerst inne tycker du allt att jag har en poäng i det!
Föresten, jobba i Oslo innan jul och Gran Canaria i februari/mars vore inga större fel! tål att tänkas över faktiskt...
//e.
Kärlek?
Vad är kärlek?
verb? adjektiv? substantiv? alla tre? Du kan känna kärlek och skapa kärlek, alltså ett verb..Du kan beskriva någon/något som kärlek alltså ett adjektiv... Du kan säga "en kärlek" alltså ett substantiv...kommer fram till att det är alla tre...
Det finns så många olika sorters kärlek.. allt man älskar är det en typ av kärlek? kanske inte...eller jo personer... Jag kanske inte har en kärlek till tacos bara för att jag älskar det? eller? sen har vi kärlek till vänner, det är en slags kärlek...definitivt! Familjekärlek, jodå det har väl alla? Syskon kärlek t.ex. sen kommer den kärleken som de flesta tänker på när de hör ordet kärlek tror jag..Den kärleken som man delar med en person, den kärleken som alla hoppas på att uppleva, den kärleken som sårar och glädjer... Den kärleken som kallas äkta kärlek!
Men då kommer jag med mina dumma funderingar igen...Varför ska det vara synd om oss som inte har denna kärleken just nu???
Jag har fått tanken från testet som alla gör på facebook idag " are you in love or not?" på ena sidan är det ett helt hjärta andra sidan ett brustet...VARFÖR ÄR DET BRUSTET????
Jag har inte den "äkta kärleken" för fem öre just nu, detta betyder inte att jag är olycklig...Verkligen inte jag har så mkt att vara lycklig över!Jag har fantastiska, snygga, underbara omtänksamma vänner (Vänskapskärlek). Jag har en underbar familj som jag älskar över allt annat ( familjekärlek). jag älskar, min häst, kaffe, mormor, vackert väder, resa, musik, fest, tävla,vara singel...m.m....m.m... Det mesta jag älskar finns med i min vardag, varför skulle jag vara olycklig då? Jag trvis som jag har det nu, utan äkta kärlek...
Fick frågan " hur går det med kärleken då?"
Det enda jag kan svara på det är...Det går förjävligt bra! Jag är singel och älskar det!
kom ihåg! Sandra Wiklund, Ida Grönberg och Michaela Warg, Ni är fantastiska även idag! Get some confidence girls!
verb? adjektiv? substantiv? alla tre? Du kan känna kärlek och skapa kärlek, alltså ett verb..Du kan beskriva någon/något som kärlek alltså ett adjektiv... Du kan säga "en kärlek" alltså ett substantiv...kommer fram till att det är alla tre...
Det finns så många olika sorters kärlek.. allt man älskar är det en typ av kärlek? kanske inte...eller jo personer... Jag kanske inte har en kärlek till tacos bara för att jag älskar det? eller? sen har vi kärlek till vänner, det är en slags kärlek...definitivt! Familjekärlek, jodå det har väl alla? Syskon kärlek t.ex. sen kommer den kärleken som de flesta tänker på när de hör ordet kärlek tror jag..Den kärleken som man delar med en person, den kärleken som alla hoppas på att uppleva, den kärleken som sårar och glädjer... Den kärleken som kallas äkta kärlek!
Men då kommer jag med mina dumma funderingar igen...Varför ska det vara synd om oss som inte har denna kärleken just nu???
Jag har fått tanken från testet som alla gör på facebook idag " are you in love or not?" på ena sidan är det ett helt hjärta andra sidan ett brustet...VARFÖR ÄR DET BRUSTET????
Jag har inte den "äkta kärleken" för fem öre just nu, detta betyder inte att jag är olycklig...Verkligen inte jag har så mkt att vara lycklig över!Jag har fantastiska, snygga, underbara omtänksamma vänner (Vänskapskärlek). Jag har en underbar familj som jag älskar över allt annat ( familjekärlek). jag älskar, min häst, kaffe, mormor, vackert väder, resa, musik, fest, tävla,vara singel...m.m....m.m... Det mesta jag älskar finns med i min vardag, varför skulle jag vara olycklig då? Jag trvis som jag har det nu, utan äkta kärlek...
Fick frågan " hur går det med kärleken då?"
Det enda jag kan svara på det är...Det går förjävligt bra! Jag är singel och älskar det!
kom ihåg! Sandra Wiklund, Ida Grönberg och Michaela Warg, Ni är fantastiska även idag! Get some confidence girls!
komplex...
Äntligen! Jag har hittat insperation att blogga igen! Vad ska jag tacka? Jo våra fantastiska kroppar, alla ser dem olika ut, inget vi kan göra åt..mer än att stoltsera med det vi har! men frågan är VEM ska vi stoltsera för? Vem bryr sig mest egentligen???? pojk/flickvän? kompisar? killen/tjejen du är pg med? mormor? killgänget på festen? mamma? eller är det kanske jag själv?
Jag har sedan 12 års ålder haft ett litet komplex över min längd...hur många gånger har jag inte hör " JÄVLAR VA LÅNG!!! :O" Eller får frågan " asså...hur lång är du egentligen??" alltid har jag tagit det som en negativ sak, kanske dragit bort någon cm, alltid stört mig på hur killar sträcker på sig så fort de ska krama mig, aldrig fått kläder som passar riktigt bra.... alltid har det varit något som påminnt mig om att jag är ett huvud längre än alla andra tjejer...
Hur ser egentligen en "perfekt" kropp ut....vem avgör?
Mamma sitter vi köksborden och läser tidningen, vi är i en diskussion om utelivet på rhodos..
e- Jo men du vet så var vi ju på LadiesNight, SKITKUL! Manliga strippor och blablabla...
m- Okej..var det upphetsande?
e - eh va?!
m - Ja med manliga strippor? för dom tog väl av sig allt misstänker jag?
e - Haha jo det gjorde dom väl, men det var ju bara en kul grej...hurså förresten..
Mamma har tidigare inte lagt bort tidningen, utan varit halv ointresserad, nu viker hon ihop tidningen kollar mig rakt in i ögonen och frågar helt seriöst.
m- Men Emelie, finns det något fulare än en naken karl??? Då är kvinnor mycket finare, lite former och ja du förstår...
Din tanke är nu förståss, OMG Emelies mamma är homo, men nej hon har varit gift med pappa i 32 år så nej det tror jag inte!
ännu ett exempel kommer från Simon som snackar om män istället...
"Tänk så många varianter det fanns där i duschen! Långa, korta, tjocka, smala, sneda, rakade och i olika färger! Tänk att tjejer kallas slampor bara för att de vill gå igenom detta fantastiska utbud! Helt otroligt! Om jag hade varit tjej hade jag helt klart varit Sveriges största slampa, av ren nyfikenhet."
Nu har jag alltså konstaterat från två håll att kvinnor kollar på kvinnor och män kollar på män...
Gör vi det för att jämföra oss själva med varandra?? För att se om vi är "normala" men då kommer vi istället till frågan VEM ÄR NORMAL???? Åter igen alla är vi olika och det är inget vi kan göra åt...bara acceptera! Skulle vi alla se ut som Megan Fox och Johnny Depp skulle världen bli ganska tråkig...Var istället glad över att vara den du är och se ut som du gör!
Idag har jag nästan kommit över mitt komplex för att vara lång, vad kan jag göra åt det??? Jag kan inte hjälpa att jag är 184cm lång, istället sträcker jag på mig, ser fördelarna med att vara lång! Det enda negativa som är, jag kan inte ha högklackade skor! men men...vem vill gå runt att ha ont i fötterna hela dagen?
enligt mina tankar den som bryr sig mest är du själv...Älska dig själv istället! Andra får lättare att älska dig då!
och psst...Det finns inget sexigare än ett bra självförtroende!
//e.
