Satt på bussen hem idag, Tik-Tok med Ke$ha dånade i öronen, humöret var riktigt bra, bra reslutat på inläningar, sluta tidigare från franskan, kul dag imorgon väntar... Ke$ha avsludade låten med " but the party don't stop no!" men det gjorde det... "Time to say goodbye" började spelas istället... Introt i låten ger rysningar genom hela kroppen, det är något speciellt med den låten. så mycket minnen, så mycket personer, så mäktig...uan att man förstår något mer än just orden "it's time to say goodbye..."
Oftast är det så kanske i verkliga livet... det är dax att säga hejdå när vi minst anar det, vi tappar en vänskap som varit så stark, vi blir dumpade, vi måste ta farväl förevigt av någon vi älskar... avsked är hemskt hur man än gör..men frågan är, läker tiden alla sår? orkar vi gå vidare efter alla motgångar?
Jag har varit med om avsked av alla typer. jag har blivit bättre på det, men är absolut inte bra på att hantera det fortfarnade. mina största "avskeds år" måste varit när jag var 10-12 år... Jag minns när jag och Sofie var i Oslo hos syster, vi satt på bussen och Jenny stod inne på stationen och vinkade. känslan, går inte beskriva men tårarna steg i ögonen och rullade sakta ner för kinderna. Jenny förtvivlad, Sofie i en konstig sits och jag bara bölade... Tårarna slutade dock innan vi kom till " Tusenfryd" men just ögonblicket att säga hejdå, det var hemskt.
Nästa avsked var väl när min älskade katt blev påkörd. Jag VET att de är en katt, men det var ett stort avsked för en tolvåring som inte hade hanskats med någons bortgång förut.. jag minns fortfarande hur tårarna rann och jag klappade den mjuka pälsen en allra sista gång!
2004-2007 tog jag så många avsked att det inte går att räkna, jag kommer inte ihåg ordningen, kommer bara ihåg när jag låg där på sjukhuset, låg i den famnen där jag känner mig som tryggast i hela världen. Pappas famn. Min starka pappa med sina stora, varma, solbrända händer... händerna var inte stora, varma eller solbrända... dom var kalla orkeslösa och vita... så smal, så ledsen av att vara där... vi satt där jag och mamma. Älskade mamma som var starkast av oss alla, först nu i efterhand som jag kan beundra allt hon gjorde. sommaren 2004, 7 veckor på sjukhus, mamma var där VARJE dag! jag var med ofta, men inte jämt, jag tyckte det var så grymt jobbigt att lämna pappa kvar på sjukhuset när vi åkte hem. jag visste att han var tvungen att vara där, men alla nätter mamma höll om mig och jag bara låg och skakade av gråt för att han inte var hemma. klumpen i magen varje gång vi lämnade honom kvar där, den var hemsk...
Tiden läkte alla sår, även dem i pappas mage... han blev frisk, och han fick förlja med HEM... jag har sett min pappa gråta två gånger, detta var en av dem. Vi hade precis åkt förbi bergvik, du brast det för honom och han grät för han var så lycklig!
Desa åren började mina riktiga avsked, sedan har det fortsatt. Jag sa hejdå till min ponny för två år sedan, jag har brutit upp början på förhållanden, jag har sagt farväl till en del vänskap..
Avsked är något som hör livet till, och jag jobbar på det. Fast..Jag tror inte att jag behöver bli bra på det, för det SKA göra ont ibland... Något jag måste lära mig att ta avsked av är en del av det förflutna... Kanske fanns det en mening att jag blev påmind om denna låten, just för att det är " time to say goodbye" till gammalskit och se framåt...
kanske är det så, kanske inte...
/E.
min Ida.. the sun will shine for you cause I adore you. <3
Alla hjärtans dag. Finns det något mer patetiskt? Nää jag tror faktiskt inte det. okej, jag är singel och ni tänker att jag är så negativ bara för att jag inte har någon. Kanske är det så, jag vet inte men det är i alla fall en ganska sjuk dag enligt mig.
Om man då ser på par som alla hjärtans dag faktiskt är till för är väl det också lite patetiskt. Ska vi till och med behöva en dag i kalendern för att vi ska komma ihåg att vara romantiska? Eller en dag då det är dags för killarna att öppna plånböckerna bjuda på middag på fin restaurang så man ska sitta och titta varandra djupt i ögonen och sedan gå på bio. SF, restauranger, filmuthyrning, kanal fem och galerix jublar. Själv vet jag inte vad jag gör?
Jo det vet jag, jag funderar som vanligt! Funderar över varför det inte finns någon typisk singeldag? Kanske något man borde införa? En dag då man drar ihop en gigantisk fest för singlar, kör massor med lekar och dricker för mycket alkohol, alla får någon att spendera natten med och dagen efter vaknar man överlycklig att man är singel och slipper alla bekymmer om middag med killens/tjejens mor-/farföräldrar när du ser ut som en halv alkoliserad sliten knarkarbrud? Låter som en plan tycker jag…
Nej men dagar med teman är väl mest sjukt egentligen, eller så är det bara jag som tycker att det är överskattat och inte riktigt förstått än. Men om det finns en ”pardag” så ska det finnas en ”singeldag” annars är det inte rättvist! Fast iofs livet är inte rättvist på något vis…
Men alla ni par där ute, ha en mysig kväll… Det är ni värda tycker jag, det är ju trots allt ER dag idag! :)
/e.
Sitter och lyssnar på Melissa Horn. Fantastisk artist, fantastiska texter, fantastiska gitarr ljudet… men det får mig att tänka, tänka på min förbannade äckliga beslutsångest. ALLA tar beslut varje dag, men jag måste ha något fel någonstans. Jag kan gå ner i köket stå i kylen tänka ” ska jag ha ost på mackan eller ska jag ha skinka?”… Det är väl inte så jävla svårt att välja men det slutar oftast med att jag tar ett äpple och går och lägger mig. Då slipper jag att välja.
Kanske är det så jag gör. Skjuter upp mina beslut, tar den enkla vägen för att slippa välja, gömmer mig för problem som KANSKE kommer att uppstå… är jag så feg? Emelie Fredriksson en riktig fegis? Tyvärr är det nog så. Vi måste välja den svåra vägen ibland men jag undviker det, tar genvägen för att det är lättare. Jag står nu inför vissa beslut som kan ändra mitt liv radikalt. Hur ska jag som är en sådan fegis kunna göra sådana? Jag vill både ha och äta kakan som man brukar säga… Jag vill ha kvar min häst men jag vill flytta hemifrån, jag vill ha en axel att luta mig mot men jag vill ändå vara fri, jag vill prestera bättre i skolan men samtidigt plugga så lite som möjligt, jag vill träna men jag vill också ha mer ”dötid” och inte sitta och göra något alls, jag vill… okej jag ska sluta nu. Det är för mycket jag vill… men hur ska jag kunna bestämma mig om vissa saker när jag inte ens kan bestämma vad jag ska ha på smörgåsen innan jag lägger mig?
Dags att rycka upp mig och ta besluten och chansa… det är nog så… tyvärr.
Tack för att ni finns snyggingar, ni gör hela min vardag ljusare! <3
/e.
