Lillasyster Fredriksson

Oftast är det så kanske i verkliga livet... det är dax att säga hejdå när vi minst anar det, vi tappar en vänskap som varit så stark, vi blir dumpade, vi måste ta farväl förevigt av någon vi älskar... avsked är hemskt hur man än gör..men frågan är, läker tiden alla sår? orkar vi gå vidare efter alla motgångar? 

Jag har varit med om avsked av alla typer. jag har blivit bättre på det, men är absolut inte bra på att hantera det fortfarnade. mina största "avskeds år" måste varit när jag var 10-12 år... Jag minns när jag och Sofie var i Oslo hos syster, vi satt på bussen och Jenny stod inne på stationen och vinkade. känslan, går inte beskriva men tårarna steg i ögonen och rullade sakta ner för kinderna. Jenny förtvivlad, Sofie i en konstig sits och jag bara bölade... Tårarna slutade dock innan vi kom till " Tusenfryd" men just ögonblicket att säga hejdå, det var hemskt. 

Nästa avsked var väl när min älskade katt blev påkörd. Jag VET att de är en katt, men det var ett stort avsked för en tolvåring som inte hade hanskats med någons bortgång förut.. jag minns fortfarande hur tårarna rann och jag klappade den mjuka pälsen en allra sista gång! 

2004-2007 tog jag så många avsked att det inte går att räkna, jag kommer inte ihåg ordningen, kommer bara ihåg när jag låg där på sjukhuset, låg i den famnen där jag känner mig som tryggast i hela världen. Pappas famn. Min starka pappa med sina stora, varma,  solbrända händer... händerna var inte stora, varma eller solbrända... dom var kalla orkeslösa och vita...  så smal, så ledsen av att vara där... vi satt där jag och mamma. Älskade mamma som var starkast av oss alla, först nu i efterhand som jag kan beundra allt hon gjorde. sommaren 2004, 7 veckor på sjukhus, mamma var där VARJE dag! jag var med ofta, men inte jämt, jag tyckte det var så grymt jobbigt att lämna pappa kvar på sjukhuset när vi åkte hem. jag visste att han var tvungen att vara där, men alla nätter mamma höll om mig och jag bara låg och skakade av gråt för att han inte var hemma. klumpen i magen varje gång vi lämnade honom kvar där, den var hemsk...

Tiden läkte alla sår, även dem i pappas mage... han blev frisk, och han fick förlja med HEM... jag har sett min pappa gråta två gånger, detta var en av dem. Vi hade precis åkt förbi bergvik, du brast det för honom och han grät för han var så lycklig! 

Desa åren började mina riktiga avsked, sedan har det fortsatt. Jag sa hejdå till min ponny för två år sedan, jag har brutit upp början på förhållanden, jag har sagt farväl till en del vänskap..

Avsked är något som hör livet till, och jag jobbar på det. Fast..Jag tror inte att jag behöver bli bra på det, för det SKA göra ont ibland... Något jag måste lära mig att ta avsked av är en del av det förflutna... Kanske fanns det en mening att jag blev påmind om denna låten, just för att det är " time to say goodbye" till gammalskit och se framåt...

kanske är det så, kanske inte...

/E.