Eftersom jag ändå hakat upp mig på detta med att skriva om förhållande så kan jag väl fortsätta.. Läste cosmopolitan häromdagen, förövrigt väldigt bra tidning! men iaf, jag har ju alltid tjatat om singellivet är så bra! Jag står fortfarande fast vi det men... Nej det borde inte finnas några men, fast det gör det lika förbannat...
Jag har ju alltid haft lite svårt med att ha något seriöst med någon, det blir liksom halvseriöst och jag kan verkligen tycka om personen i fråga men kommer alltid till den punkten då " men du har ju aldrig tid att ses" eller mina hemska tankebanor ( Ja dom är hemska, för dom är elaka!) att gräset kan vara grönare på andra sidan eller liknande... Ni förstår nog vad jag menar, eller iaf ni som någon gång kännt så. För någon mer velig människa där ute måste det väl finnas..
Så då förstår ni ju varför singellivet passar mig perfekt, jag slipper känna mig bunden till en person, jag kan göra som jag vill, jag slipper ha någon som klagar att jag lägger ner mer tid på hästen än på honom eller liknande ( japp, det har hänt). Jag slipper fundera över " varför sa han så?" " blir det seriöst eller playar han mig?!" " vill jag verkligen detta? tänk om jag ångrar mig? :S"... För en person som funderar lika mycket som mig så är ju singellivet perfekt egentligen! Men...
Det finns ett litet problem med allt.... nej det är inte " jag kan inte ha sex när jag vill" eller "Jag vet att någon älskar mig, och jag känner mig bekräftad"... För i ärlighetensnamn kan väldigt många ha sex när dom vill, någon annan villig person brukar det finnas... fast det beror ju förstås på hur kräsen jag själv är kanske, men i praktiken kan även vi singlar ha sex när vi vill. Sen veta att någon älskar mig, det vet jag att någon gör... Jag får bekräftelse från vänner och familj varjedag att jag är älskad till 110% så det vet jag! Problemet är att bara ha någon..
Ha någon att umgås med, skratta ihop med, sova hos, snacka med, att bara somna med ett par armar runt sig... som att ha en kille... fast ändå inte...
Nu ska jag försöka komma till poängen med detta, tillbaka till cosmopolitan där jag läste om ett förhållande som kallas " nästan-ihop"... Nästan-ihop, det låter hel knäppt jag vet, men grejen är att det är inte så knäppt. Iaf inte för mig! Det är som ett singelliv kombinerat med en "kk" kombinerat med det jag saknar! Ganska bra faktiskt :)
Jag berättade för Jacob igår om "nästan-ihop".. Han tyckte det lät knepigt, han sa att det är ju som att ha ett öppet förhållande, man är tillsammans fast man får hålla på med andra... Men jag anser inte att det är samma sak ändå, för du är ju inte på något vis tillsammans med personen... Ni träffas för att se en film, ha sex, snacka eller bara för att ha någonstans att sova över natten...
Vettigt eller helt knasigt, avgör själv! Ni har ju iaf fått min åsikt nu, dela gärna med er av eran!
//e.
