minusgrader och en lång väg...
Två minus, går energiskt, funderar som alltid, hunden biter i kopplet, ryter argt till..kankse lite för argt, ångrar mig snabbt och "gullar" med honom istället... In i stallet, hör ännu en gång hur oansvarslös jag är, går hem i mörkret, vet inte varför men tårarna rinner, bara för att det känns bra så... jag önskar...
Jag önskar att livet inte vore så förbannat komplicerat jämt, att de dåliga stunderna inte fanns, att vi var tvunga att göra svåra val, stressa och bråka. Jag önskar att jag hade en etta i stan, med en gatlykta utanför, körkort, egen bil, massor med pengar, kunde dela mig i två, kunde räcka till, räcka till till allt jag vill uträtta och göra... önskar att de fanns mer tid.. men tid kommer det ju ny hela tiden så det borde väl egentligen inte vara ett problem... men det är det.. mitt största problem är vad jag ska lägga tiden på, vad jag ska prioritera framför andra saker... det är ju så FÖRBANNAT svårt hela tiden...
men det är ju livet som sagt, en lång, svår, gropig och krokig väg som tillslut leder fram till kanten för oss alla... men alla tar vi olika vägar, och det är väl det jag inte vet än, jag står i korsningen och vet inte vilken väg jag ska välja, kanske är det bättre att ta den krokiga redan nu, för någon gång måste även jag komma ut på en lång raksträcka då livet går som vanligt och lätt igen...så måste det ju vara.. eller hur?
tre minus när jag kommer hem, torkar tårarna och tar tag i vardagen igen, vad hjälper tårarna... såg ett stjärnfall när jag gick och önskade allt jag tidigare nämnde... under gatlyktan ser jag aldrig stjärnfallen, kanske har allt en mening ändå...
/e.
Kommentarer
Trackback
